― 481 ―
»Papperen blevo också ganska riktigt sålda», sade Traddles, »på grund av den fullmakt ni hade givit honom, men jag behöver inte säga vilken eller vem det var som undertecknade slutsedeln. Den skurken föregav sedan för mr Wickfield — och bevisade det även med siffror — att han (enligt en fullmakt in blanco, såsom han sade) hade använt penningarna till att betäcka andra brister och undanrödja andra svårigheter. Mr Wickfield, som i hans händer var nog svag och hjälplös till att sedan betala er åtskilliga summor i ränta på ett föregivet kapital, som icke fanns till, gjorde sig tyvärr på detta sätt delaktig i bedrägeriet.»
»Och tog slutligen hela skulden på sig», tillade min tant, »och skrev till mig ett vanvettigt brev, i vilket han anklagade sig själv för stöld och oerhörda brott, varpå jag tidigt en morgon gjorde honom ett besök, brände upp brevet och bad honom att göra mig och sig själv rätt, om han någonsin kunde det, men att i annat fall förtiga hela saken för sin dotters skull. Om någon säger ett ord till mig, så går jag min väg.»
Vi förblevo allesammans tysta, och Agnes dolde sitt ansikte.
»Nåväl, min kära vän», sade min tant, »ni har då således verkligen pressat ul pengarna av honom?»
»Saken är den», sade Traddles, »att mr Micawber hade så fullkomligt inringat honom och ständigt hade så många nya vapen i beredskap, då något av de gamla svek honom, att han inte kunde undgå oss. En högst anmärkningsvärd omständighet är den, att jag verkligen tror, att han inte tillägnade sig denna summa så mycket för att tillfredsställa sin snikenhet, huru stor den än var, som inte mera för att tillfredsställa sitt hat mot Copperfield. Han sade mig det rent ut. Ja, han förklarade, att han skulle velat betala dubbelt så mycket för att få göra Copperfield förtret eller skada.»
»Ah!» sade min tant, i det hon tankfullt rynkade pannan och såg på Agnes. »Och vart har han tagit vägen?»
»Det vet jag inte», sade Traddles. »Han reste härifrån tillsammans med sin mor, som hela tiden tiggde
31. — David Copperfield. II.
