― 482 ―
och bad och avlade bekännelser. De foro till London med en av kvällsdiligenserna, och jag vet ingenting mera om honom, med undantag av att hans hätskhet mot mig, då han reste, var särdeles stor. Han tycktes anse sig stå i nästan lika stor skuld till mig som till mr Micawber, vilket jag, såsom jag också sade honom, anser för en verklig komplimang.»
»Tror du att han har pengar, Traddles?» frågade jag.
»Ja, det tror jag alldeles säkert», svarade han med en allvarlig skakning på huvudet. »Jag är övertygad att han på ett eller annat sätt stoppat en hel hop i sina fickor. Men om du hade tid att observera hans beteende, Copperfield, tror jag du skulle finna, att penningar aldrig skola kunna avhålla den karlen från att begå skurkstreck. Han är en så inpiskad hycklare, att han inte kan göra någonting annat än på krokvägar. Detta är hans enda ersättning för det tvång han ålägger sig. I det han ständigt smyger utåt marken mot något litet mål, skall han ständigt föreställa sig varje föremål, som han möter på sin väg, större än det verkligen är, och följaktligen hata och misstänka en var, som även på det mest oskyldiga sätt ställer sig emellan honom och detta. Därför skola också krokvägarna alltjämt och vid ringaste anledning, eller till och med utan någon sådan, bli ännu krokigare. Man behöver bara känna hans historia här för att veta det.»
»Han är ett riktigt odjur i gemenhet!» sade min tant.
»Det vet jag just inte», sade Traddles tankfullt »Många människor kunna vara mycket gemena, då de ägna sig däråt.»
»Men nu till mr Micawber», sade min tant.
»Jag måste sannerligen», sade Traddles muntert, »ännu en gång på det högsta lovorda mr Micawber. Om han inte hade varit så tålig och ihärdig under en så lång tid, kunde vi aldrig ha hoppats att uträtta någonting värt att tala om. Och jag tror att vi kunna anse att mr Micawber gjorde det rätta för det rättas skull, om vi betänka vilka villkor han hade kunnat föreskriva Uriah Heep, för att denne skulle få honom att tiga.»
