― 45 ―
på en gång både nära intill henne och långt ifrån henne. Barkis' död behövde inte vålla något långt uppskov, men hans sjukdom kan göra det. I alla händelser är det ett ovisst sakernas tillstånd, som ni ser.»
»Ja, jag ser det», sade jag.
»Följaktligen», fortfor mr Omer, »är Emili ännu en smula nedslagen och litet förbryllad; kanske är hon det en smula mer än förut. Med var dag tycks hon bli allt mera kär i sin morbror och mera obenägen att skiljas från oss alla. Ett vänligt ord från mig lockar tårarna i ögonen på henne, och om ni finge se henne tillsammans med min Minnis lilla flicka, skulle ni aldrig kunna glömma det. Kors i Herrans namn», sade mr Omer i grubblande ton, »vad hon håller av det barnet!»
Som tillfället var så gynnsamt, föll det mig in att fråga mr Omer, innan vårt samtal skulle bli avbrutet av hans dotters och hennes mans återkomst, om han hade hört någonting av Martha.
»Ack», svarade han, skakande på huvudet och med en helt dyster min, »inte någonting gott. Det är en bedrövlig historia, sir, hur ni än har fått veta den. Jag trodde aldrig att det var någonting ont med flickan. Jag skulle inte vilja nämna det för min dotter Minni — för hon skulle genast läxa upp mig — men jag gjorde det inte. Ingen av oss har någonsin gjort det.»
Mr Omer, som hörde sin dotters steg, innan jag hörde dem, vidrörde mig med sin pipa och tillslöt det ena ögat, liksom till en varning. Strax därefter trädde hon och hennes man in i rummet.
De berättade, att mr Barkis var så klen som han möjligen kunde vara, att han var alldeles sanslös och att mr Chillip, som alldeles nyss hade gått sin väg, hade helt sorgset yttrat i köket, att om också hela den medicinska och kirurgiska fakulteten och apotekaresocieteten bleve tillkallade, så kunde de ändå inte hjälpa honom. Han var nu utom kretsen för båda fakulteternas förmåga, och apotekaresocieteten skulle endast förgifta honom.
Då jag fick höra detta och att mr Peggotty var där, beslöt jag att gå dit. Jag tog därför god natt av mr Omer
