― 486 ―
och, när allt var färdigt, betraktade dem med en hög uppfattning av deras stora värde, detta var verkligen en syn, som var värd att skåda.
»Det bästa ni nu kan göra, sir, om ni tillåter mig att ge er ett råd», sade min tant, sedan hon stillatigande betraktat honom, »är att hädanefter för alltid avsvärja denna sysselsättning.»
»Min nådiga», svarade mr Micawber, »det är min avsikt att införa ett sådant löfte på framtidens jungfruliga blad. Mrs Micawber kan bevittna det. Jag hoppas», fortfor mr Micawber högtidligt, »att min son Wilkins ständigt ska komma ihåg, att det vore vida bättre för honom att sticka sin hand i elden, än att använda den till att hantera de ormar, som förgiftat hans olyckliga faders hjärteblod!»
Djupt rörd och i ett ögonblick förvandlad till en förtvivlans bild, betraktade mr Micawber bemälda ormar med en blick av dyster avsky (i vilken hans förra beundran av dem likväl icke var helt och hållet kvävd), vek ihop dem och stoppade dem i fickan.
Därmed slutade aftonens affärer. Vi voro utmattade av sorg och ansträngning, och den följande morgonen skulle min tant och jag återvända till London. Det blev avtalat, att Micawbers skulle komma efter, då de hade sålt sitt bo åt en mäklare, att mr Wickfields angelägenheter så fort som möjligt skulle ordnas under Traddles ledning, och att Agnes, medan detta pågick, ävenledes skulle vistas i London. Vi tillbragte natten i det gamla huset, vilket, befriat som det var från herrskapet Heeps närvaro, tycktes liksom rensat från en sjukdom, och jag låg i mitt gamla rum, lik en skeppsbruten resande som kommit hem.
Den följande dagen återvände vi till min tants hus — icke till mitt; och medan hon och jag, liksom i forna dagar, sutto allena, innan vi gingo till sängs, sade hon:
»Trot, vill du verkligen gärna veta vad som för kort tid sedan låg mig på hjärtat?»
»Ja, tant. Om det någonsin funnits en tid, då jag