Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/494

Den här sidan har korrekturlästs

TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
Storm.

Jag närmar mig nu en händelse i mitt liv, som är så outplånlig, så förfärlig och med en oändlig mångfald av band så fast knuten vid allt som föregått den på dessa blad, att jag allt ifrån början av min berättelse sett den bliva större och större, allt efter som jag skridit framåt, likt ett högt torn på en slätt, och kasta sin skugga till och med på tilldragelserna i min barndoms dagar.

I åratal efter sedan den hade ägt rum, drömde jag ofta om dem. Jag har farit upp ur sömnen med ett så livligt intryck av den, att den ännu tyckts rasa i mitt tysta rum i den stilla natten. Jag drömmer ännu om den, ehuru med långa och obestämda mellanrum. Om man endast talar om en storm eller en kust vid havet, står den åter så livligt framför mig som någonting av allt vad jag kan erinra mig. Jag vill försöka att nedskriva vad som hände lika tydligt som jag ännu ser det framför mig. Jag återkallar det icke i mitt minne, utan ser det, ty det tilldrager sig åter för mina ögon.

Som tiden för emigrantskeppets avsegling nu hastigt närmade sig, kom min goda, gamla barndomsvårdarinna till London, nästan alldeles förkrossad för min skull, då vi första gången träffades. Jag var ständigt tillsammans med henne och hennes bror och Micawbers (ty dessa voro nu mycket tillsammans), men Emili såg jag aldrig.

En afton strax innan fartyget skulle avgå var jag ännu med Peggotty och hennes bror, och vårt samtal vände sig omkring Ham. Hon beskrev för oss huru ömt han hade tagit avsked av henne och huru manligt och