― 492 ―
»jag kunde inte förmå mig att väcka dig. Mr Peggotty är här, får han komma in?»
Jag svarade ja, och strax därefter trädde han in.
»Master Davy», sade han, då vi hade skakat hand med varandra, »jag gav Emili ert brev, och hon skrev det här och sade att jag skulle be er läsa det och vara god och laga att det kom av, ifall ni inte hade något emot det.»
»Har ni läst det?» frågade jag.
Han nickade sorgset. Jag öppnade det och läste följande:
»Jag har fått din hälsning. Ack, vad skall jag skriva
för att tacka dig för din vänliga och välsignade godhet
emot mig?
Jag har gömt orden djupt mitt hjärta och skall gömma dem där till min död. De äro vassa törnen, men äro mig på samma gång en sådan tröst. Jag har bett över dem, o, jag har bett så mycket. Då jag ser vad du är och vad morbror är, kan jag föreställa mig vad Gud är och bedja till honom.
Farväl för alltid. Nu min käre, käre vän, farväl för alltid i denna världen. I en annan värld torde jag kanskel i fall jag får förlåtelse, vakna som ett barn och komma til, dig. Tusen gånger tack och välsignelse. Farväl för alltid!»
Så lydde det av tårar fuktade brevet.
»Får jag säga henne att ni inte har någonting emot det och att ni vill vara god och sända av det, master Davy?» frågade mr Peggotty då jag hade läst det.
»Ja visst», svarade jag, »men jag tänker på…»
»På vad, master Davy?»
»Jag tänker på att jag själv åter vill resa ned till Yarmouth», svarade jag. »Jag har mer än tillräcklig tid på mig att komma tillbaka innan fartyget avgår. Jag tänker ständigt på honom i hans ensamhet, och att lämna detta brev från henne i hans hand och sätta er i stånd att i skilsmässans ögonblick säga henne att han fått det, ska vara en vänskapstjänst mot dem båda. Jag åtog mig högtidligt den hederliga varelsens uppdrag, och jag kan inte uträtta det nog fullständigt. Resan betyder ingenting för mig. Jag har ändå ingen ro i mig
