― 493 ―
och ska må bättre av att komma i rörelse. Jag reser i afton.»
Ehuru han ivrigt sökte att avråda mig därifrån, såg jag dock att han var av samma tanke som jag, och om jag hade behövt stärkas i min föresats, skulle detta ha varit tillräckligt. På min anmodan gick han på återvägen in på diligenskontoret för att beställa plats åt mig på kuskbocken, och på aftonen for jag med detta fortskaffningsmedel nedåt den väg som jag hade tillryggalagt under så många olika skiften.
»Tycker ni inte att det är en underlig himmel?» sade jag till kusken under det första hållet från London. »Jag kan inte erinra mig att någonsin ha sett en sådan.»
»Ja, inte jag heller», svarade han. »Det blir storm, sir, och vi torde snart få höra talas om olyckor ute på sjön.»
Det var ett mörkt virrvarr — här och där isprängt med en färg lik röken från fuktigt bränsle — av jagande moln, som vältrade sig tillhopa i de underligaste massor och väckte en föreställning om att det fanns större höjder i molnen, än det fanns djup under dem ned till botten av jordens djupaste klyftor, och genom detta virrvarr syntes den vilda månen rusa huvudstupa framåt, som om den hade blivit skrämd och förvillat sig under någon förfärlig omstörtning av naturens lagar. Det hade blåst hela dagen, och vinden tilltog allt mera med ett fruktansvärt gny. Efter ytterligare en timmes förlopp hade den tilltagit ännu mera och växt till storm.
Men allt efter som det led längre fram på natten och molnen drogo sig allt tätare och tätare tillsammans och i tjocka lager betäckte hela himmelen, som nu var alldeles svart, stormade det allt värre och värre, till dess hästarna slutligen knappast kunde arbeta sig fram. Under den mörka delen av natten (det var långt i slutet av september, då nätterna äro tämligen långa) vände sig spannhästarna om flera gånger eller stannade plötsligt. Häftiga regnbyar kommo rusande framför stormen och piskade likt skurar av stål, och i sådana ögonblick voro
