― 494 ―
vi tvungna att stanna där vi voro i lä av något träd eller någon mur, emedan det var en ren omöjlighet att fortsätta striden mot de rasande elementen.
Då dagen bröt fram, blåste det allt hårdare och hårdare. Jag hade varit i Yarmouth, då sjömännen sade att det blåste kanoner, men aldrig hade jag sett eller hört dess make eller någonting som ens liknade detta. Vi kommo mycket sent fram till Ipswich, till följd av att vi hade kommit två mil fram, och funno en mängd människor på torget, vilka hade stigit upp ur sina sängar om natten av fruktan för de nedramlande skorstenarna. Några av dem, som kommo in på gästgivaregården, medan vi ömsade hästar, berättade oss, att tunga blyplåtar hade blivit lösslitna från ett högt kyrktorn och slungade ned på en sidogata, vilken de nu spärrade; andra hade hört av bönderna från de angränsande byarna, att stora träd hade blivit uppryckta med rötterna och hela sädesstackar spridda omkring på vägar och fält. Men ännu avtog icke stormen, utan blåste hårdare.
Allt efter som vi kämpade oss fram, allt närmare och närmare havet, varifrån denna väldiga storm blåste rakt in mot land, blev dess kraft allt förfärligare. Långt innan vi sågo havet, vätte dess skum våra läppar, och salt regn strömmade ned på oss. Vattnet hade på flera kilometers utsträckning översvämmat de flacka trakterna omkring Yarmouth, och varje damm och pöl piskade sina bräddar och vräkte sina små bränningar tungt emot oss. Då vi kommo i sikte av havet, liknade vågorna borta vid horisonten, som man då och då kunde skönja ovanom den rullande avgrunden, glimtar av en annan strand med hus och torn, och då vi slutligen kommo in i staden, kom folk ut i sina portar, alldeles snedböjda, och undrade att diligensen hade kunnat komma fram under en sådan natt.
Jag tog in i det gamla värdshuset och gick ned för att betrakta havet, vacklande fram genom gatorna, som voro betäckta med sand och havstång och stora klungor av flygande havsskum, skrämd av de nedfallande takteglen och gripande fatt i de personer jag mötte i gat-
