― 497 ―
väckte — minnen, som voro i högsta grad livliga och tydliga.
I denna min sinnesstämning förknippade sig kyparens sorgliga nyhet om fartygen, genast och utan någon ansträngning av min vilja, med min oro för Ham. Jag inbillade mig att jag hyste fruktan för att han skulle återvända till sjöss från Lowestoft och omkomma, och detta grep mig så starkt, att jag beslöt att återvända till varvet, innan jag åt middag, och fråga båtbyggaren om han ansåg troligt att Ham skulle göra ett sådant försök. Ifall han gåve mig den ringaste anledning att tro det, ämnade jag begiva mig till Lowestoft och hindra det genom att taga honom med mig.
Jag beställde i största hast min middag och gick därefter tillbaka till varvet. Jag kom just i lagom tid, ty båtbyggaren stod med en lykta i handen och ämnade stänga porten. Han skrattade mig mitt i synen, då jag framställde min fråga och svarade, att jag icke behövde vara rädd för något sådant, ty ingen människa vid sitt fulla förstånd skulle våga sig ut i en sådan storm, allra minst Ham Peggotty, som var uppfödd till sjöman.
Jag hade redan på förhand varit så övertygad därom, att jag rent av hade blygts över att göra något som jag icke desto mindre hade känt mig driven att göra, och jag vände nu tillbaka till värdshuset. Om en sådan storm kan växa till, så tror jag att den nu gjorde det. Tjutet och dånet, dörrarnas och fönstrens skallrande, dundret i skorstenarna, den skenbara skakningen av själva det hus som gav mig skydd samt havets väldiga uppror — allt detta var ännu förfärligare än på morgonen, men härtill kom nu dessutom ett tjockt mörker, och detta gav ovädret nya, både verkliga och inbillade fasor.
Jag kunde icke äta, jag kunde icke sitta stilla, jag kunde icke en längre stund sysselsätta mig med någonting. Någonting i mitt inre, ett svagt återljud av ovädret utanför, vände upp och ned på mitt minnes djup och satte det i uppror. Men trots all denna förvirring i mina tankar, som böljade vilt med det rytande havet,
32. — David Copperfield. II.
