― 500 ―
Dena ivriga rösten försvann utför trappan, och jag kastade på mig kläderna så fort som möjligt och skyndade ned på gatan.
Där ute såg jag en hel hop människor. vilka allesammans skyndade åt ett och samma håll, ned till stranden. Jag ilade samma väg, sprang förbi åtskilliga och stod snart i sikte av det rasande havet.
Stormen torde vid denna tid möjligen ha saktat något litet, men likväl icke mera än om den kanonad, varom jag hade drömt, hade blivit förminskad av att fem, sex kanoner av hundra hade blivit bragta till tystnad. Men havet, på vilket hela den föregående nattens uppror ytterligare hade verkat, var nu ofantligt mycket mera förfärligt än då jag sist hade sett det. Varje formation, som det nu antog, hade utseende av att vara uppsvälld, och den höjd, vartill bränningarna stego, i det de tornade sig upp över varandra, störtade ned i djupet och vältrade sig mot stranden i otaliga härskaror, var i högsta grad förfärande.
Till följd av svårigheten att höra någonting annat än vind och vågor, av den vimlande människomassan, den obeskrivliga förvirringen och mina första andlösa ansträngningar att hålla stånd mot stormen var jag så förbryllad, att jag såg ut över havet efter vraket, utan att se någonting annat än de stora vågornas fradgande toppar. En halvklädd fiskare, som stod bredvid mig, pekade åt vänster med sin nakna arm, som var tatuerad med en pil, vilken pekade åt samma håll. Då, store Gud, såg jag det, strax invid oss!
Den ena masten var avbruten två eller tre meter från däcket och låg på andra sidan om relingen, insnärjd i en massa segel och tackling, och varje gång fartyget rullade och stampade — och det gjorde det utan ett ögonblicks avbrott och med en rent av obegriplig våldsamhet — stötte hela denna massa mot fartygets sida, som om den ville slå in den. Ännu i detta ögonblick gjordes några försök att hugga undan denna del av vraket, ty när skeppet, som låg med bredsidan till, vände sig emot oss under sin rullning, kunde jag tydligt se besättningen
