― 503 ―
gen han finge hjälp eller inte, och att jag endast kunde göra faran ännu större genom att hindra deras försiktighetsmått, som hade åtagit sig att hjälpa honom. Jag vet icke vad jag svarade eller vad de vidare sade, men jag såg att man hade brått där nere vid stranden, att karlar sprungo med linor från ett där stående gångspel och att Ham trängde sig in i en krets av gestalter som dolde honom för mig. Därpå såg jag honom stå ensam i sjömanströja och byxor med en lina i handen och en annan om livet samt flera av de säkraste och handfastaste karlarna på ett litet avstånd hålla i den senare, vilken han själv lade i ringlar på sanden vid sina fötter.
Även för mina ovana ögon var det tydligt att vraket nu var nära att gå i stycken, jag såg att det höll på att brista mitt över och att den enda återstående, uppe på masten sittande mannens liv hängde på en tråd. Men han höll sig ännu alltjämt fast vid den. Han hade på huvudet en ovanlig, röd mössa — icke lik en matrosmössa, utan av en vackrare färg — och för varje gång de få, sviktande plankorna mellan honom och döden gnngade och hans förtidiga likklocka ringde, sågo vi allesammans huru han svängde med mössan. Jag såg honom göra det nu, och jag trodde att jag rent av skulle förlora förståndet, då denna hans rörelse i min själ framkallade ett gammalt minne av en fordom kär vän.
Ham stod allena, med blicken fäst på havet, bakom honom rådde en tystnad så djup, att icke ett andedrag hördes, och framför honom rasade stormen, nu drog sig en stor våg tillbaka från stranden, och med en blick bakom sig på dem som höllo fast i den lina han hade omkring livet, kastade han sig efter den och kämpade i nästa ögonblick med vattnet, stigande med bergen, sjunkande med dalarna och försvinnande under skummet, därefter drogs han till land igen. Karlarna halade skyndsamt in linan.
Han var sårad. Från det ställe där jag stod kunde jag se blod på hans ansikte, men han frågade icke därefter. Han tycktes skyndsamt visa dem hur de skulle lämna honom mera frihet i sina rörelser — åtminstone