― 504 ―
antog jag detta på grund av hans åtbörd med armen — och kastade sig så åter i vattnet.
Och nu simmade han framåt mot vraket, stigande med bergen och sjunkande med dalarna och försvinnande under skummet, än buren in mot land och än ut mot fartyget, kämpande hårt och modigt. Avståndet var högst obetydligt, men havets och stormens våldsamhet gjorde striden till en strid på liv och död. Äntligen var han nära vraket. Han var nu så nära det, att han med ännu ett av sina kraftiga tag skulle ha nått det — men nu rullade ett högt, grönt, ofantligt vattenberg framåt på andra sidan av fartyget, tycktes vräka sig upp på det med ett väldigt språng, och skeppet var försvunnet!
Då jag ilade ned till det ställe där de höllo på att hala in linan, såg jag några virvlande fragment ute på vattnet, som om endast ett vattenfat hade blivit slaget i spillror. Bestörtning stod målad i allas ansikten. De drogo honom ända fram till mina fötter — sanslös — död. Han blev buren in i det närmaste huset, och som ingen nu hindrade mig, stannade jag hos honom, medan varje medel att återkalla honom till livet blev försökt. Men han hade blivit slagen till döds av den stora vågen och hans ädla hjärta hade för alltid upphört att slå.
Medan jag satt vid sängen, sedan allt hopp var ute och allt, som kunde göras, hade blivit gjort, kom en fiskare, som hade känt mig allt sedan Emili och jag voro barn, fram till dörren och viskade mitt namn.
»Vill ni följa med dit bort?» frågade han, medan tårarna rullade utför hans väderbitna kinder, vilka voro alldeles askgrå, liksom hans skälvande läppar.
Det gamla minne, som hade blivit väckt hos mig, låg i hans blick. Slagen av skräck och stödjande mig på hans framräckta arm, frågade jag:
»Har något lik drivit i land?»
»Ja», svarade han.
»Känner jag det?» frågade jag vidare.
Han svarade icke, utan förde mig ned till stranden, och här, där hon och jag såsom barn hade plockat snäck-
