Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/51

Den här sidan har korrekturlästs

― 47 ―

Hon tryckte sig närmare intill honom, men varken lyfte upp sitt ansikte eller talade ett ord.

»Det blir sent, kära barn», sade mr Peggotty, »och här har Ham kommit för att hämta dig. Se så, gå hem med det andra kärleksfulla hjärtat. Huru, Emili? Vad är det, min älskling?»

Ljudet av hennes röst hade icke nått mina öron, men han lutade ned sitt huvud, liksom för att lyssna till henne och sade:

»Vill du stanna hos din morbror, säger du? Det vill du säkert inte be mig om. Stanna hos din morbror, du lilla tjurhuvud, då den, som snart ska bli din man, har kommit för att hämta dig hem? Man skulle då väl aldrig kunna tro tocke, när man ser den här lilla varelsen bredvid en gammal väderbiten sjögast som jag», sade mr Peggotty och såg sig om på oss med en oändlig stolthet, »men havet har inte mera salt i sig, än hon har ömhet för sin morbror — den tokiga lilla Emili!»

»Emili har rätt i det, master Davy!» sade Ham. »Ser ni, eftersom Emili önskar det och är upprörd och skrämd, så låter jag henne stanna här till i morgon bitti — och det kan jag också gärna få.»

»Nej, nej», sade mr Peggotty. »En gift karl sådan som du — eller åtminstone lika gott som gift — får inte slarva bort en dags arbete. Och du kan inte både vaka och arbeta: det duger inte. Gå du hem och ta dig en lur. Jag är säker om att du inte fruktar för att lilla Emili inte är i gott förvar här.»

Han gav vika för denna övertalning och tog sin hatt för att gå. Till och med då han kysste henne — och jag såg honom aldrig närma sig henne utan att jag kände, att naturen hade givit honom en gentlemans själ — tycktes hon trycka sig fastare intill sin morbror och skygga tillbaka även för den make hon själv hade valt. Jag tillslöt dörren efter honom, för att den icke skulle störa den tystnad som rådde, och då jag kom tillbaka, såg jag att mr Peggotty ännu alltjämt talade vid henne.

»Nu ska jag gå upp och tala om för din moster att master Davy är här, och det ska krya upp henne en