― 509 ―
Allvaret i mitt sätt och tårarna i mina ögon oroade henne. Hela hennes tankegång tycktes stanna och förändras.
Jag sökte att behärska min röst, då jag sakta nämnde hans namn, men den skälvde. Hon upprepade det ett par gånger för sig själv i en dämpad ton och sade därefter med konstlat lugn, i det hon vände sig till mig:
»Min son är sjuk?»
»Mycket sjuk.»
Har ni sett honom?»
»Ja.»
»Äro ni försonade?»
Jag kunde icke säga ja, men icke heller nej. Hon vände huvudet något litet åt det håll där Rosa Dartle hade stått bredvid henne, och i samma ögonblick sade jag med en rörelse av mina läppar till Rosa:
»Död!»
För att mrs Steerforth icke helt och hållet skulle vända sig om och tydligt läsa det, som hon ännu icke var beredd på att höra, mötte jag hastigt hennes blick, men jag hade sett Rosa Dartle lyfta sina händer i vädret med förtvivlans och förskräckelsens häftighet och därefter slå ihop dem över sitt ansikte.
Den vackra damen — o, huru hon liknade honom! — såg på mig med en stel blick och förde handen upp mot pannan. Jag besvor henne att vara lugn och bereda sig på att bära det som jag hade att meddela, men jag borde snarare ha bett henne gråta, ty hon satt orörlig som en stenbild.
»Då jag senast var här», stammade jag, »underrättade mig miss Dartle om att han seglade omkring, än här och än där. I förrgår natt var det ett förfärligt väder ute på havet. Om han var ute på sjön den natten och i närheten av en farlig kust, såsom det sades att han var, och om det skepp, på vilket han var ombord, verkligen var det som…»
»Rosa», sade mrs Steerforth, »kom hit till mig!»
Hon kom, men utan vänlighet och deltagande. Hen-
