― 512 ―
makt, jag möjligen ännu hade över honom, som jag skulle velat gifta mig med honom, om man hade tvingat honom att taga mig till hustru. Vi skildes från varandra utan att växla ett ord. Ni såg det kanske utan att sörja däröver. Sedan dess har jag endast varit en vanställd möbel här för er båda — utan öron, utan ögon, utan känslor och utan minnen. Kvida? Kvid ni över det ni gjorde honom till, men inte över er kärlek. Jag säger er, att det var en tid, då jag älskade honom högre än ni någonsin gjorde!»
Med sina gnistrande, förbittrade ögon stod hon där och trotsade det vilda stirrandet och det stela ansiktet och veknade icke mera, då det där kvidandet upprepades, än om ansiktet hade varit en tavla.
»Miss Dartle!» sade jag, »om ni kan vara nog hård att inte ha någon känsla för denna olyckliga mor…»
»Vem har väl någon känsla för mig?» inföll hon i skarp ton. »Hon har sått detta. Låt henne kvida över vad hon skördar i dag!»
»Och om hans fel…» började jag.
»Fel!» utropade hon och brast ut i lidelsefulla tårar. »Vem vågar väl förtala honom? Han hade en själ, som var värd millioner av de vänner till vilka han nedlät sig!»
»Ingen kan ha älskat honom högre, ingen kan ha honom i kärare minne än jag», svarade jag. »Jag ville säga, att om ni inte hyste något medlidande med hans mor, eller om hans fel — ni har yttrat er skarpt om dem —»
»Det är inte sant!» utropade hon och slet sitt svarta hår. »Jag älskade honom!»
»… inte kunna bannlysas ur ert minne i ett sådant ögonblick», fortfor jag, »så betrakta denna gestalt, betrakta den såsom en vilken ni aldrig förr sett och ägna den någon hjälp!»
Under hela denna tid hade gestalten icke förändrat sig och såg icke ut att vilja förändra sig. Den var stel och orörlig och stirrande, den kved allt emellanåt på samma stumma sätt och med samma hjälplösa rörelse