― 48 ―
smula», sade han. »Sätt dig vid elden så länge och värm dina stackars iskalla händer. Du behöver inte vara så rädd och ta så där illa vid dig. Huru! Du vill följa med mig, säger du? Nå ja, kom då och följ med mig. Om hennes morbror blev driven från hus och hem och tvungen att lägga sitt huvud till vila i ett dike, master Davy», sade mr Peggotty med icke mindre stolthet än förut, »är det min tro att hon skulle följa med honom! Men det kommer snart någon annan — det kommer snart någon annan, Emili!»
Då jag sedan gick dit upp och kom förbi dörren till min lilla kammare, där det var mörkt, hade jag ett dunkelt intryck av att hon var där inne och låg utsträckt på golvet. Men om det verkligen var hon eller endast en otydlig skugga inne i rummet, det vet jag icke nu.
Medan jag satt vid spiselden i köket hade jag god tid att tänka på den vackra lilla Emilis fruktan för döden — vilken jag, i förening med det som mr Omer hade berättat mig, ansåg vara orsaken till att hon var sig så olik — och innan Peggotty kom ned fick jag även tid att döma mera skonsamt och milt om denna svaghet, medan jag satt där och räknade klockans knäppningar och ökade min känsla av den högtidliga tystnaden omkring mig. Peggotty slöt mig i sin famn och välsignade och tackade mig upprepade gånger för att jag (efter vad hon förklarade) var henne en sådan tröst i hennes sorg. Hon bad mig därefter att komma dit upp, framsnyftande, att mr Barkis alltid hade tyckt om mig och beundrat mig, att han ofta hade talat om mig, innan han föll i dvala, och att hon trodde att han, ifall han åter kom till medvetande, skulle känna sig upplivad av åsynen av mig, såframt någonting på jorden kunde liva upp honom.
Sannolikheten av att han någonsin skulle komma att göra detta syntes mig högst ringa, då jag fick se honom. Han låg med huvud och axlar utanför sängen i en högst obekväm ställning, halvt vilande på det skrin, som hade vållat honom så många smärtor och bekymmer. Jag fick veta att han, då han icke längre var i stånd att kravla sig ut sängen för att öppna det och icke längre kunde
