― 517 ―
lands rostbiff. Jag hänsyftar — kort sagt, på punsch. Under vanliga förhållanden skulle jag knappast våga att anhålla om miss Trotwoods och miss Wickfields överseende, men…»
»Jag kan endast svara för mig själv», sade min tant, »men jag ska med största nöje dricka en skål för er lycka och välgång, mr Micawber.»
»Ja, jag också», sade Agnes leende.
Mr Micawber begav sig ögonblickligen ned i skänkrummet, där han tycktes vara fullkomligt hemmastadd, och kom snart tillbaka med en rykande mugg. Jag kunde icke undgå att märka, att han hade skalat citronerna med sin egen fällkniv, vilken, såsom det anstod en praktisk nybyggares kniv, var vid pass en fot lång och vilken han, icke alldeles utan skrytsamhet, avtorkade på sin rockärm. Mrs Micawber och de båda äldsta medlemmarna av familjen voro, efter vad jag nu såg, försedda med dylika väldiga instrument, varemot vart och ett av de mindre barnen bar en träsked medelst ett starkt tåg fäst vid kroppen. Med en liknande anticipation av livet på sjön och i skogen serverade mr Micawber punschen åt mrs Micawber och sina båda äldsta barn icke uti vanliga glas, vilket mycket lätt hade kunnat gå för sig, eftersom det fanns en hel hylla full med dem inne i rummet, utan skänkte i den i några små avskyvärda tennbägare, och jag har aldrig sett honom njuta så mycket av något som av att dricka ur sin egen särskilda kvartersbägare och stoppa den i fickan mot slutet av aftonen.
»Vi övergiva nu det gamla moderlandets lyx och bekvämligheter», sade mr Micawber med innerlig förnöjelse över denna sin försakelse. »Skogens inbyggare kunna naturligtvis inte vänta att få del av förfiningen i de fria britternas land.»
Här kom en gosse in och sade, att det var någon där nere som önskade att få tala med mr Micawber.
»En aning säger mig», sade mrs Micawber, i det hon satte ifrån sig sin tennbägare, »att det är en medlem av min familj.»
