― 522 ―
Det synes mig i hög grad viktigt, att mr Micawber från det ögonblick han går ombord inser sin ställning. Er gamla bekantskap med mig, min bäste mr Copperfield, har säkert lärt er att jag inte har mr Micawbers sangviniska natur. Min natur är, om jag får säga det, i högsta grad praktisk. Jag vet att det är en lång resa, jag vet, att den skall medföra många umbäranden och vedermödor. Jag kan inte tillsluta ögonen för dessa fakta. Men jag vet även vad mr Micawber är. Jag känner mr Micawbers dolda förmåga, och därför anser jag det vara av synnerlig vikt att mr Micawber inser sin ställning.»
»Min älskling», anmärkte han, »måhända torde du tillåta mig den anmärkning, att det ändå vore möjligt, att jag i närvarande ögonblick inser min ställning.»
»Jag tror det inte, Micawber», svarade hon. »Inte till fullo. Min bäste mr Copperfield, det är inte i något vanligt fall mr Micawber nu befinner sig. Mr Micawber begiver sig till ett fjärran land, uttryckligen i avsikt att äntligen en gång bliva till fullo förstådd och erkänd. Jag önskade att mr Micawber ville ställa sig i framstammen av detta skepp och med fasthet säga: ’Detta land har jag kommit för att erövra! Haven I hedersposter? Haven I rikedomar? Haven I ämbeten med stora löneförmåner? Tagen då hit dem! De äro mina!’»
Mr Micawber såg på oss samtliga och tycktes finna, att det låg en hel hop i denna tanke.
»Jag skulle önska, ifall jag uttrycker mig tillräckligt tydligt», sade mrs Micawber i sin demonstrerande ton, »att mr Micawber måtte bli sin egen lyckas Cæsar. Detta, min bäste mr Copperfield, synes mig vara hans verkliga ställning. Jag önskar att mr Micawber från första ögonblicket av sin resa måtte ställa sig i framstammen på det där skeppet och säga: ’Nog med uppskov, nog med svikna förhoppningar, nog med inskränkta tillgångar! Det var i det gamla landet. Detta är det nya. Hit med eder ersättning! Fram med den!’»
Mr Micawber korsade sina armar på ett beslutsamt sätt, som om han redan stode på gallionsbilden.
