Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/531

Den här sidan har korrekturlästs

― 527 ―

Nu såg jag henne vid sin morbrors sida, skälvande lutad mot hans axel. Han pekade på oss med ivrig hand, och hon såg oss och tillviftade oss sitt sista farväl. Ja, Emili, sköna, av sorger prövade flicka, omfatta honom med ditt sårade hjärtas högsta tillit, ty han har omfattat dig med sin stora kärleks hela kraft.

Omgivna av rosenskimret och stående högt upp på däck, avsides från de övriga, hon tryckande sig intill honom och han hållande henne fast, försvunno de högtidligt ur vår åsyn. Natten hade sänkt sig över Kents kullar, då vi rodde i land — och hade sänkt sig mörk över mig.