TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Frånvaro.
Det var en lång och dyster natt som sänkte sig omkring mig — en natt hemsökt av vålnader av många förhoppningar, många dyra minnen, många villfarelser, många onyttiga sorger och bekymmer.
Jag reste från England, utan att ens då veta huru stark den skakning var, som jag hade att uthärda. Jag lämnade alla dem som voro mig kära och reste bort i den tron, att jag hade uthärdat stöten och att det värsta var överståndet. Liksom en krigare på slagfältet erhåller ett dödligt sår och knappast vet att han blivit träffad, så hade jag, då jag blev lämnad ensam med mitt ouppfostrade hjärta, icke heller någon föreställning om det sår, varmed det hade att kämpa.
Men jag kom till insikt därom, icke hastigt, men småningom, steg för steg. Den känsla av tomhet och enslighet, varmed jag drog bort, utvidgade och rotfäste sig för varje timme. I början var det en tung känsla av förlust och sorg, varuti jag kunde urskilja föga annat, men omärkligt förvandlades den till ett hopplöst medvetande om allt vad jag hade förlorat: kärlek, vänskap, deltagande, om allt som hade blivit krossat: min första tillit, min första kärlek, hela mitt livs luftslott, om allt som nu återstod: en enda stor, hemsk öken, som utan något avbrott sträckte sig runt omkring mig, ända bort till den mörka horisonten.
Om min sorg var självisk, så visste jag icke att den var det. Jag sörjde över mitt hustrubarn, som så ung hade blivit bortryckt från sin blomstervärld. Jag sörjde över honom, som kunde ha vunnit tusendes kärlek och beundran, liksom han för länge sedan hade vunnit min.
