― 529 ―
Jag sörjde över det krossade hjärta, som hade funnit vila i det stormupprörda havet, och över de utvandrande kvarlevorna av det enkla hem, där jag som barn hade hört nattvinden susa.
Från den växande tungsinthet, vari jag försjönk, hade jag slutligen icke något hopp om att någonsin bliva befriad. Jag strövade omkring från det ena stället till det andra, men förde överallt min börda med mig. Nu märkte jag hela dess tyngd och sjönk under den och sade i mitt hjärta, att den aldrig kunde bliva lättad.
Medan denna nedslagenhet var som störst, trodde jag att jag skulle dö. Stundom tyckte jag, att jag helst skulle vilja dö hemma och vände även verkligen om på min väg för att snart vara där. Vid andra tillfällen åter reste jag längre bort, från stad till stad, letande efter, jag vet icke vad, och sökande att lämna bakom mig, jag vet icke vad.
Det står icke i min makt att följa spåren av alla de tröttande faser av sinnesoro, vilka jag genomgick. Det gives vissa drömmar, som endast kunna beskrivas på ett ofullständigt, obestämt sätt, och då jag skådar tillbaka på detta skede av mitt liv, tycker jag mig i minnet återkalla en sådan dröm. Jag ser mig röra mig som en drömmande bland de nya scenerna av främmande städer, slott, domkyrkor, tempel, tavlor, borgar, gravar, fantastiska gator — historiens och fantasiens gamla rastställen — bärande min plågsamma börda med mig överallt och knappast medveten om föremålen, i det de försvinna för min blick. Likgiltighet för allt, undantagandes den grubblande sorgen, detta var den natt, som omhöljde mitt ouppfostrade hjärta. Låt mig se upp från denna — såsom jag, himlen vare lovad, till slut gjorde — och från dess långa, sorgliga, olyckliga dröm, upp till ljusets gryende strimma.
Under många månader reste jag med detta alltjämt mörknande moln på min själ. Vissa dunkla skäl, som jag då hade att icke resa hem — skäl, som då förgäves kämpade inom mig för att vinna ett klarare uttryck — höllo mig kvar på min pilgrimsfärd. Stundom drog jag
34. — David Copperfield. II.