― 542 ―
»Kära gamla gosse!» sade Traddles. »Och så berömd som du blivit! Min namnkunnige Copperfield! Men, i himlens namn, när kom du, var kommer du ifrån och vad har du haft för digt»
Utan att vänta på svar på något av det han frågade, rörde Traddles, som hade tryckt mig ned i en länstol vid kaminen, hela tiden häftigt om i elden med den ena handen, medan han med den andra drog i min halsduk, i den förflugna inbillningen att det var en överrock. Utan att lägga eldrakan ifrån sig, kramade han mig åter, och jag kramade honom, till dess vi, båda skrattande och torkande våra ögon, satte oss ned och skakade hand med varandra.
»Att tänka sig», sade Traddles, »att du var så nära att komma hem, som du måste ha varit, du kära gamla gosse, utan att övervara ceremonien!»
»Vilken ceremoni?»
»Vad i Herrans namn, har du då inte fått mitt sista brev?» utbrast Traddles och spärrade upp ögonen på sitt gamla sätt.
»Nej, det har jag visst inte fått, så framt det rörde någon ceremoni.»
»Min bäste Copperfield», sade Traddles, i det han ruggade upp sitt hår med sina båda händer, vilka han därefter lade på mina knän, »jag är ju gift!»
»Gift!» utbrast jag, full av glädje.
»Ja visst», sade Traddles, »vigd av hans ärevördighet Horace — med Sofi — nere i Devonshire. Hon står där bakom gardinen. Se själv efter, gamle gossel»
Till min förvåning trädde i samma ögonblick den sötaste flicka i världen fram från sitt gömställe, leende och rodnande. Och en livligare, älskvärdare, oskyldigare, lyckligare ung hustru har, efter vad jag tror, aldrig funnits i världen, vilket jag icke heller kunde låta bli att säga på stället. Jag kysste henne, såsom det anstod en gammal bekant, och önskade dem lycka av mitt innersta hjärta.
»Tänk bara, vilken lycklig återförening detta är!»
