― 543 ―
sade Traddles. »Men vad du är fasligt brun, Copperfield! och vad jag är glad!»
»Ja, jag med!» sade jag.
»Och jag med!» sade den rodnande och leende Sofi.
»Vi äro allesammans så glada och lyckliga som det är möjligt!» sade Traddles. »Även flickorna äro det. Men, herre Gud, dem har jag ju alldeles glömt!»
»Glömt! Vilka?» frågade jag.
»Flickorna, Sofis systrar», sade Traddles. »De äro på besök hos oss för att få se litet av London. Saken är den, att då — var det du som stupade där ute i trappan, Copperfield?»
»Ja, det var det», svarade jag skrattande.
»Jo, då du stupade där ute i trappan», sade Traddles, »höll jag på att tumla om med flickorna. Sanningen att säga, så höllo vi på att leka blindbock. Men som sådant inte passar sig i Westminster Hall, och det inte skulle se riktigt yrkesmässigt ut, ifall det bleve sett av en klient, så togo de till flykten. Och nu är jag säker om att de — stå och lyssna», tillade Traddles med en blick på dörren till rummet innanför.
»Jag beklagar att jag så där skulle komma och störa», sade jag och skrattade på nytt.
»Det skulle du, min själ, inte ha sagt», sade Traddles ytterligt förnöjd, »om du hade sett hur de, sedan du hade knackat på, sprungo bort och kommo in igen för att samla upp de kammar, som de hade tappat, och betedde sig som om de varit litet kollriga. Hör nu, söta Sofi, vill du inte gå och hämta flickorna?»
Sofi trippade åstad, och vi hörde henne i det angränsande rummet bli mottagen med ett högljutt skratt.
»En verklig musik, inte sant, Copperfield?» sade Traddles, »Vad det är angenämt att höra! Det riktigt lyser upp de här gamla rummen. För en stackars ungkarl, som bott för sig själv i hela sitt liv, är det verkligen förtrollande. De stackarna, de ha förlorat mycket i Sofi — vilken, det kan jag försäkra dig, Copperfield, är och alltid har varit den allra sötaste flicka! — och det gläder mig obeskrivligt att se dem så glada. Umgänge