― 545 ―
Det är ett riktigt litet zigenartält. Och vilken utsikt man har därifrån sedan!»
»Således är du omsider gift och bosatt, kära Traddles!» sade jag. »Vad det gläder mig!»
»Tack, kära Copperfield!» sade Traddles, i det vi ännu en gång räckte varandra handen. »Ja, jag är så lycklig som det är möjligt att vara. Där ser du din gamla vän», sade Traddles och nickade triumferande åt blomkrukan, »och där står bordet med blomkrukan! Allt det andra bohaget är simpelt, men användbart, som du ser. Men vad silver angår, så äga vi tyvärr inte så mycket som en tesked.»
»Det ska således först förtjänas?» sade jag glatt.
»Ja, just precis, det ska förtjänas!» svarade Traddles. »Naturligtvis ha vi tillräckligt med skedar att röra om i vårt te med, men de äro endast av britanniametall. »
»Silvret blir så mycket blankare när det kommer», sade jag.
»Ja, det är just det vi säga!» utbrast Tradles. »Ser du, käre Copperfield», fortfor han i sin förra dämpade, förtroliga ton, »då jag hade hållit mitt föredrag i saken Jipes mot Wiggzell, som gjorde mig stor nytta i mitt yrke, for jag ned till Devonshire och hade i hemlighet ett allvarligt samtal med hans ärevördighet Horace. Jag lade vikt vid den omständigheten, att Sofi — vilken, det försäkrar jag dig, Copperfield, är den sötaste flicka i världen! —»
»Därom är jag övertygad!» sade jag.
»Det är hon verkligen!» sade Traddles. »Men jag fruktar att jag avviker från ämnet. Nämnde jag hans ärevördighet Horace?»
»Du sade, att du lade vikt vid den omständigheten…»
»Ja, riktigt! Vid den omständigheten, att Sofi och jag hade varit förlovade en lång tid och att Sofi, med sina föräldrars samtycke, var mer än nöjd att taga mig — kort sagt», sade Traddles med sitt gamla frimodiga leende, »på våra nuvarande britanniametallvillkor. Därefter föreslog jag hans ärevördighet Horace — som är en högst aktningsvärd präst, Copperfield, och borde vara
35. — David Copperfield II.
