― 547 ―
outtröttliga och ömma vård, och i dag för sex veckor sedan firade vi vårt bröllop. Du kan inte föreställa dig, Copperfield, vilket odjur jag tyckte mig vara, då jag såg hela familjen gråta och dåna till höger och vänster! Mrs Crewler kunde inte taga emot mig innan vi reste — kunde inte förlåta mig, att jag hade berövat henne hennes barn — men hon är en god varelse och har gjort det sedan. Ännu i dag på morgonen fick jag ett så hyggligt och vänligt brev från henne.»
»Kort sagt, min käre vän», sade jag, »du känner dig så lycklig, som du förtjänar att vara.»
»Å, nu talar din partiskhet!» sade Traddles leende. »Men jag är verkligen i en högst avundsvärd ställning. Jag arbetar skarpt och studerar juridik av alla krafter. Klockan fem på morgonen är jag uppe, och det bekommer mig ingenting. Jag håller flickorna gömda under hela dagen och leker och har roligt med dem om kvällarna, och jag kan fösäkra dig, att det riktigt gör mig ont, att de skola resa redan om tisdag, som är dagen före Michaeliterminen. Men», sade Traddles, avbrytande sin viskning och talande i en högre ton, »här komma ju flickorna! Mr Copperfield, miss Crewler — miss Sara — miss Louise — miss Margaret och Lucy.»
De bildade en fullständig blomsterparterr och sågo så friska och blomstrande ut. De voro allesammans täcka, och miss Caroline var mycket vacker, men i Sofis klara ögon låg ett kärleksfullt, glatt och hemtrevligt tycke, som var bättre än allt detta och som övertygade mig om att min vän hade gjort ett gott val. Vi satte oss allesammans runt omkring brasan, medan den klipske pojken, vilken, efter vad jag nu gissade, hade blivit andfådd av att taga fram papperen, nu åter tog bort dem och dukade tebordet. Därefter avlägsnade han sig för den aftonen och stängde yttre dörren efter sig med en smäll. Sedan mrs Traddles, vars husmoderliga ögon lyste av lugn och innerlig glädje, hade gjort teet i ordning, började hon helt tyst och stilla att rosta brödet där hon satt i sitt hörn vid kaminen.
Hon hade träffat Agnes, berättade hon mig under sitt