― 550 ―
tid fann jag att jag hade tagit avsked av Traddles för natten och kommit tillbaka till kaffehuset med en betydlig förändring i min modstulenhet vis-à-vis honom. Jag började nu att tro, att han skulle komma fram i världen, trots alla överkypare i England.
Sedan jag hade dragit en stol fram till en av kaminerna i kafferummet för att i allsköns ro och mak tänka på Traddles, övergick jag så småningom från tanken på hans lycka till betraktande av landskapen i de glödande kolen och, medan de föllo sönder och förändrades, grubbla över de viktigaste skiften och skilsmässor som jag hade upplevat. Jag hade icke sett en stenkolseld sedan jag för tre år sedan lämnade London, ehuru jag hade vaktat ut mången vedbrasa, medan den sammanföll till vitgrå aska och blandades med den fjäderlätta högen på härden, i vilken jag uti min nedslagenhet hade sett en icke olämplig bild av mina egna döda förhoppningar.
Jag kunde nu tänka på det förflutna allvarligt, men utan bitterhet, och med käckt mod skåda in i framtiden. Ett hem i ordets bästa bemärkelse fanns det icke längre för mig. Henne, som jag kanske hade kunnat ingiva en ömmare kärlek, hade jag lärt att bliva min syster. Hon skulle gifta sig och få andra som gjorde anspråk på hennes ömhet och sålunda aldrig få erfara den kärlek till henne, som hade vuxit upp i mitt hjärta. Det var icke mer än billigt att jag finge plikta för min överilade passion. Vad jag skördade, det hade jag sått.
Medan jag satt och tänkte på huruvida jag verkligen hade tuktat och uppfostrat mitt hjärta så, att jag med fasthet kunde finna mig häruti och lugnt intaga den plats i hennes hem, som hon lugnt hade intagit i mitt, märkte jag att mina ögon vilade på ett ansikte, vilket liksom tycktes ha stigit fram ur elden, så nära stod det i förbindelse med mina tidigaste minnen.
Doktorn, den lille mr Chillip, för vars goda hjälp jag stod i skuld uti det allra första kapitlet av denna berättelse, satt och läste en tidning i skuggan av ett hörn mitt emot mig. Han var nu tämligen till åren, men som