― 551 ―
han var en blid, vänlig, lugn liten man, hade tiden tärt så sakta på honom, att jag tyckte att han i detta ögonblick såg ut precis såsom han kunde ha sett ut den gången då han satt i vår sal och väntade på att jag skulle bli född.
Mr Chillip hade lämnat Blunderstone för sex eller sju år sedan, och senare hade jag icke sett honom. Han satt stilla och läste i tidningen, med sitt lilla huvud på sned och med ett glas varm sherrytoddy stående framför sig. Han var så utomordentligt hövlig i sitt sätt, att han till och med tycktes bedja tidningen om förlåtelse därför att han tog sig friheten att läsa i den.
Jag gick fram till honom och sade:
»Hur står det till, mr Chillip?»
Han blev högligen förvirrad över detta oväntade tilltal av en främling och svarade på sitt långsamma sätt:
»Jag tackar så mycket, ni är alltför artig. Jag tackar så mycket. Hur mår ni själv, sir?»
»Ni kommer inte ihåg mig?» frågade jag.
»Jo», svarade mr Chillip med ett mycket milt leende och skakande på huvudet, medan han såg på mig, »jag har ett visst intryck av att någonting i ert ansikte är mig bekant, men jag kan verkligen inte komma på namnet.»
»Och likväl kände ni det långt innan jag själv fick veta det», svarade jag.
»Å, gjorde jag det verkligen?» sade mr Chillip. »Skulle det vara möjligt att jag hade den äran att fungera såsom…»
»Ja», svarade jag.
»Å, bevare mig!» utbrast mr Chillip, »men ni har visst förändrat er en hel hop sedan den tiden, sir?»
»Ja, sannolikt», svarade jag.
»Nåväl», anmärkte mr Chillip, »jag hoppas att ni i sådant fall ursäktar att jag finner mig nödsakad att anhålla om den äran att få veta ert namn.»
När jag sade honom mitt namn, blev han rent av rörd. Han riktigt skakade hand med mig — vilket var en ovanligt häftig rörelse för honom, som i allmänhet endast
