― 556 ―
ligt svårt att avvända hans uppmärksamhet från detta ämne till hans egna angelägenheter, rörande vilka han under den näst följande halvtimmen blev mycket språksam och bland annat lät mig veta, att han för närvarande uppehöll sig i Grays Inns kaffehus för att i egenskap av läkare avgiva ett utlåtande i avseende på själskrafterna hos en patient, som genom omåttligt drickande hade blivit rubbad till sina sinnen.
»Och jag försäkrar er, sir», anmärkte han, »att jag är i högsta grad nervös vid dylika tillfällen. Jag skulle inte kunna uthärda att bli tillsnäst och kujonerad. Det skulle helt och hållet nedslå mitt mod. Kan ni väl tro, att det dröjde en god tid innan jag hämtade mig efter den behandling, som jag måste utstå av den där förfärliga damen samma natt som ni blev född, mr Copperfield?»
Jag berättade honom, att jag tidigt den följande morgonen skulle resa ned till min tant, draken från den där natten, och att hon var den mest ömhjärtade och förträffliga kvinna i världen, såsom han själv skulle medgiva, ifall han närmare lärde känna henne. Men blotta tanken på att han möjligen kunde få se henne, tycktes skrämma honom. Med ett litet, blekt leende svarade han: »Är hon det verkligen, sir?» och begärde nästan i samma ögonblick ett ljus och gick i säng, som om han icke hade varit säker på något annat ställe. Han var väl ej egentligen knäsvag av sin toddy, men jag tror likväl, att hans milda lilla puls slog ett eller ett par slag mera i minuten, än den hade gjort sedan den där natten då min tant blev så starkt besviken i sina förhoppningar och slog efter honom med sin hatt.
I högsta grad uttröttad lade jag mig vid midnatt i min säng, tillbragte den följande dagen i Doverdiligensen, rusade frisk och sund in i min tants gamla sal, där hon satt vid tebordet (hon bar nu glasögon), och mottogs med öppna armar och glädjetårar av henne, mr Dick och min kära gamla Peggotty, som nu var hushållerska åt min tant. Då ett någorlunda lugnt samtal hade kommit i gång, hade min tant mycket roligt åt min berättelse om