― 560 ―
»Om hon lär de små flickor, hon har omkring sig, att bli sådana som hon själv», sade min tant med en sådan innerlighet, att hennes ögon fylldes av tårar, »så ska Gud veta, att hennes liv är väl använt! Nyttig och lycklig, såsom hon sade den där dagen! Hur kunde hon vara annat än nyttig och lycklig!»
Har Agnes någon…» snarare tänkte jag högt än sade det.
»Nå? Vilket? Vad för slag?» frågade min tant i skarp ton.
»Någon friare?» sade jag.
»Ett helt tjog!» utbrast min tant med ett slags förnärmad stolthet. »Hon hade kunnat gifta sig tjugu gånger, min vän, medan du var borta!»
»Naturligtvis», sade jag, »naturligtvis. Men har hon någon som är henne värdig? Agnes skulle inte kunna bry sig om någon annan.»
Min tant satt en liten stund med handen under hakan och grubblade. Därefter lyfte hon sina ögon upp mot mina och sade:
»Jag tror att hon älskar, Trot.»
»Lyckligt?» frågade jag.
»Det kan jag inte säga», svarade min tant allvarligt. »Jag har inte ens rättighet att säga dig så mycket. Hon har aldrig anförtrott mig det, men jag misstänker det.»
Hon betraktade mig så uppmärksamt och oroligt — jag såg henne till och med darra — att jag nu mera än någonsin insåg, att hon hade följt mina sista tankar. Jag återkallade i mitt minne alla de beslut, jag hade fattat under alla dessa mångfaldiga dagar och nätter och under alla dessa mitt hjärtas mångfaldiga strider.
»Om det skulle vara fallet», började jag, »och jag hoppas att så är…»
»Jag vet inte om så är», sade min tant helt kort. »Du får inte låta leda dig av mina misstankar. Du måste hålla dem hemliga. De äro kanske ogrundade. Jag har ingen rättighet att tala.»
»Om detta skulle vara fallet», upprepade jag, »ska Agnes nog säga mig det av egen drift. En syster, vilken
