― 561 ―
jag har anförtrott så mycket, tant, ska i sin tur inte vägra att anförtro sig åt mig.»
Min tant drog sina ögon lika långsamt tillbaka från mina, som hon hade vänt dem emot mig, och betäckte dem tankfullt med sin hand. Kort därefter lade hon sin andra hand på min axel, och så sutto vi båda, skådande tillbaka på det förflutna, utan att säga ett ord, till dess vi skildes åt för att gå till vila.
Tidigt den följande morgonen red jag över till skådeplatsen för mina gamla skoldagar. Jag kan icke säga att jag ännu kände mig fullt lycklig i hoppet om att vinna en seger över mig själv, icke ens med utsikten för mig att så snart få återse hennes ansikte.
Den välbekanta vägen var snart tillryggalagd, och jag kom in på de tysta och stilla gatorna, där varje sten var som en skolbok för mig. Jag begav mig till fots bort till det gamla huset och avlägsnade mig igen med ett hjärta som var för fullt för att Jag skulle våga träda in. Jag vände åter tillbaka, och i det Jag i förbigående tittade in genom det låga fönstret i den tornkammare, där först Uriah Heep och sedan mr Micawber hade brukat sitta, upptäckte jag att det nu var ett litet kabinett och icke längre ett kontor. Annars var det stadiga gamla huset, vad renlighet och ordning angick, alldeles sådant det hade varit då jag första gången såg det. Jag bad den nya tjänsteflickan, som släppte in mig, säga miss Wickfield, att en herre som medförde hälsningar från en vän i utlandet, önskade tala med henne, och jag fördes nu upp för den allvarliga gamla trappan (där pigan bad mig akta mig för de välbekanta trappstegen) och in i den oförändrade salongen. Böckerna, som Agnes och jag hade läst tillsammans, stodo på sina hyllor, och det lilla skrivbord, vid vilket jag mången afton hade läst på mina läxor, stod ännu i samma gamla hörn. Alla de små förändringar, som hade insmugit sig, medan Heeps hade varit här, hade åter blivit omgjorda. Allting var sådant som det ha de brukat vara under de goda gamla dagarna. Jag stod vid ett fönster och såg tvärs över den gamla gatan på husen mitt emot, erinrande mig hur jag hade
36. — David Copperfield. II
