― 562 ―
betraktat dem under regniga eftermiddagar i början av min vistelse här, och huru jag plägat anställa betraktelser över de personer som visade sig i fönstren och hade följt dem med ögonen upp och ned för trapporna, medan kvinnor slamrade med träskor på gatans stenläggning, och regnet föll i sneda linjer och flödade ut ur takrännan där borta och rann ut på gatan. Den känsla, varmed jag brukade betrakta landstrykarna, då de på sådana regniga aftnar kommo in i staden i skymningen och linkade förbi med sina bylten hängande över axeln på ändan av en käpp, återkom livligt i mitt minne, genomträngd, liksom då, av lukten av fuktig jord och våta löv och törnbuskar, ja, av förnimmelsen av själva de fläktar som hade blåst på mig under min mödosamma vandring.
Öppnandet av en liten dörr i den panelade väggen kom mig att spritta till och vända mig om. Hennes vackra, klara ögon mötte mina, då hon kom emot mig. Hon stannade och lade handen på sitt bröst, och jag slöt henne i mina armar.
»Agnes! Min söta flicka! Jag har kommit över dig alltför plötsligt!»
»Nej, nej! Jag är så glad över att få se dig, Trotwood!»
»Min dyra Agnes, vilken sällhet för mig att få återse dig!»
Jag tryckte henne till mitt hjärta, och en liten stund stodo vi tysta. Snart sutto vi vid varandras sida, och hennes änglalika ansikte var vänt mot mig med den välkomsthälsning, varom jag, vaken eller sovande, hade drömt i åratal.
Hon var så sann, hon var så skön, hon var så god — jag var skyldig henne så mycken tacksamhet och hon var mig så dyrbar, att jag icke kunde finna ord för vad jag kände. Jag sökte att välsigna henne, att tacka henne, att säga henne (såsom jag så ofta hade gjort i mina brev), vilket inflytande hon utövade på mig, men mina försök blevo fruktlösa. Min kärlek och min glädje voro stumma.
