― 564 ―
Färgen på hennes kind kom och gick åter, och i det hon böjde ned huvudet, såg jag ännu en gång samma svårmodiga leende.
»Du stannar väl kvar och hälsar på pappa?» sade Agnes i glad ton, »och tillbringar dagen hos oss? Kanske att du vill sova i ditt eget rum? Vi kalta det alltid ditt.»
Detta kunde jag icke göra, eftersom jag hade lovat att komma hem till min tant på aftonen, men dagen skulle jag med glädje tillbringa där.
»Jag måste nu bli fånge för en liten stund», sade Agnes, »men här äro de gamla böckerna, Trotwood, och de gamla noterna.»
»Till och med de gamla blommorna äro här», sade jag och såg mig om, »eller åtminstone blommor av samma slag.»
»Under din frånvaro», sade Agnes leende, »har jag funnit ett nöje uti att bevara varje liten sak såsom den brukade vara, medan vi voro barn, ty vi voro lyckliga då — inte sant?»
»Jo, det vet Gud att vi voro!» sade jag.
»Och varje liten sak, som påminner mig om min bror», sade Agnes med sina hjärtliga ögon glatt fästa på mig, »har varit mig ett välkommet sällskap. Till och med denna», här pekade hon på den lilla nyckelkorgen vid sin sida, »tyckes mig klinga med någonting av den gamla tonen.»
Hon log åter och gick ut genom den dörr varigenom hon hade kommit in.
Det var nödvändigt för mig att med samvetsgrann omsorg söka att bevara denna systerliga kärlek. Den var allt som jag hade bevarat åt mig, och den var en skatt. Om jag någonsin rubbade grundvalen för denna heliga tillit och vana, i kraft varav den skänktes mig, var den förlorad och kunde aldrig återvinnas. Detta förehöll jag mig ständigt. Ju högre jag älskade henne, desto nödvändigare var det för mig att aldrig glömma detta.
Jag vandrade genom gatorna och sedan jag ännu en gång hade sett min gamle motståndare slaktaren — som
