― 566 ―
»Jag förstår er, sir», sade jag sakta. »Jag vördar denna kärlek, såsom jag alltid gjort.»
»Men ingen, inte ens ni», svarade han, »vet hur mycket hon gjort, hur mycket hon lidit, hur hårt hon kämpat. Min dyra Agnes!»
Hon hade bönfallande lagt sin hand på hans arm för att tysta honom och var blek, mycket blek.
»Ja, ja!» sade han med en suck och förteg, efter vad jag kunde märka, någon prövning som hon hade genomgått eller som hon ännu hade att genomgå och som stod i samband med det som min tant hade omnämnt för mig. »Hör nu, jag har aldrig talat med er, Trotwood, om hennes mor. Har någon annan gjort det?»
»Nej, aldrig.»
»Det är inte mycket att tala om — ehuru det var mycket att lida. Hon gifte sig med mig mot sin fars önskan, och han försköt henne. Hon bad honom förlåta henne, innan min Agnes kom till världen. Han var en mycket sträng och hård man, och hennes mor hade länge varit död. Han stötte henne bort — och detta krossade hennes hjärta.»
Agnes stödde sig på hans axel och smög sin arm kring hans hals.
»Hon hade ett ömt och milt hjärta», sade han, »och det blev krossat. Jag kände mycket väl dess ömma natur. Ingen kunde känna den bättre än jag. Hon älskade mig innerligt, men var aldrig lycklig. Hon led ständigt i tysthet av denna sorg, och som hon var svag och nedslagen då han gav henne det sista avslaget — ty det var endast ett av många — tynade hon bort och dog. Hon efterlämnade åt mig min två veckor gamla Agnes och de grå hår, som ni kommer ihåg att jag hade, första gången ni kom hit.»
Han kysste Agnes på kinden.
»Min kärlek till mitt älskade barn var en sjuklig kärlek, men hela mitt sinne var den tiden osunt. Jag säger ingenting mera härom. Jag talar inte om mig själv, Trotwood, utan om hennes mor och henne. Om jag ger er en ledtråd till vad jag är eller varit, så vet jag att ni
