― 567 ―
själv är i stånd att uppfatta det. Vad Agnes är, behöver jag inte säga. Jag har i hennes karaktär ständigt läst någonting av hennes stackars mors historia, och därför meddelar jag er den i afton, medan vi tre sitta tillsammans efter så stora förändringar. Allt är nu omtalat.»
Hans nedböjda huvud och hennes änglalika ansikte och barnsliga kärlek fingo därigenom sett mera rörande uttryck än förut. Om jag önskat någonting som skulle utmärka denna afton för vår återförening, skulle jag ha funnit det i detta.
Kort därefter reste sig Agnes upp från sin fars sida, gick sakta bort till pianot och spelade några av de gamla melodier, till vilka vi så ofta hade lyssnat i detta rum.
»Ämnar du resa bort igen?» frågade mig Agnes medan jag stod vid hennes sida.
»Vad säger min syster härom?»
»Jag hoppas att du inte gör det.»
»I sådant fall tänker jag inte därpå. Agnes.»
»Eftersom du frågar mig härom, Trotwood, så tror jag inte heller att du bör göra det», sade hon milt. »Ditt växande rykte och din framgång öka din förmåga att göra gott, och om jag än kunde undvara min bror», tillade hon, med sina ögon fästa på mig, »så skulle tiden kanske inte kunna det.»
»Vad jag är, det har du gjort mig till, Agnes. Det kan ingen veta bättre än du.»
»Jag gjort dig till, Trotwood!»
»Ja, min dyra Agnes!» sade jag och lutade mig över henne. »Då vi möttes i dag, sökte jag att säga dig något som legat i mina tankar alltsedan Dora dog. Kommer du ihåg hur du kom ned i vårt lilla rum och pekade uppåt, Agnes?»
»Ack, Trotwood», svarade hon med tårfyllda ögon, »så öm, så tillitsfull och ung hon var! Skulle jag väl någonsin kunna glömma det?»
»Sådan du då var, min syster, har jag sedan ofta tänkt att du alltid varit för mig — ständigt pekande uppåt, Agnes, ständigt ledande mig till något bättre, ständigt förande mig till ett högre mål»
