― 568 ―
Hon skakade på huvudet, och genom hennes tårar såg jag samma milda, svårmodiga leende.
»Och jag är så tacksam mot dig för det, Agnes, att det inte gives något namn för den känsla mitt hjärta hyser. Jag vill att du ska veta — men på samma gång vet jag inte hur jag ska säga dig det — att jag i hela mitt liv ska se upp till dig och låta mig vägledas av dig, såsom du lett mig genom det förflutnas mörker. Vad som än må hända, vilka nya band du än må knyta, vilka förändringar som än må försiggå med oss, ska jag dock alltid vända mig till dig och älska dig såsom jag nu gör och alltid har gjort. Du ska ständigt bli min tröst och min tillflykt, såsom du alltid varit. Intill min död, min älskade syster, ska du ständigt stå framför mig, pekande uppåt!»
Hon lade sin hand i min och sade, att hon var stolt över mig och över det jag hade sagt, ehuru jag berömde henne vida mera än hon förtjänade. Därefter började hon åter att sakta spela, men utan att taga sina ögon ifrån mig.
»Vet du, Agnes», sade jag, »att det, som jag hört i afton, eget nog tyckes mig vara en del av den känsla, varmed jag betraktade dig, då jag såg dig första gången och varmed jag satt vid din sida i mina första skoldagar.»
»Du visste att jag inte hade någon mor», svarade hon med ett leende, »och kände dig därför milt och vänligt stämd emot mig.»
»Mer än det, Agnes. Jag visste, nästan som om jag hade känt denna historia, att någonting oförklarligt milt och ljuvt omsvävade dig, någonting som kunde ha varit sorgligt hos andra (såsom jag nu kan förstå att det var), men inte var det hos dig.»
Hon fortfor att spela sakta, alltjämt seende på mig.
»Ska du skratta åt att jag hyser sådana fantasier, Agnes?»
»Nej!»
»Eller åt att jag säger, att jag verkligen tror, att jag till och med redan då kände, hur du skulle kunna vara
