― 569 ―
trofast tillgiven, även under de mest nedslående förhållanden, och aldrig upphöra att vara det i hela ditt liv? — Ska du skratta åt en sådan dröm?»
»Ack nej, nej!»
För ett ögonblick for en sorgsen skugga över hennes ansikte, men just som den fick mig att rycka till, var den åter försvunnen, och hon fortfor att spela och se på mig med sitt egendomliga, lugna leende.
Medan jag red tillbaka hem i den ödsliga natten, och blåsten följde mig såsom ett rastlöst minne, tänkte jag på detta och fruktade att hon icke var lycklig. Jag för min del var icke lycklig, men hittills hade jag trofast satt inseglat på det förflutna, och då jag tänkte mig henne pekande uppåt, tänkte jag mig henne pekande upp mot den himmel ovan oss, där jag kanske i en hemlighetsfull framtid skulle komma att älska henne med en på jorden okänd kärlek och säga henne vilken strid som hade utkämpats inom mig, medan jag älskade henne här nere.