TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Man visar mig två intressanta botgörare.
För en tid — i alla händelser till dess min bok bleve färdig, vilket skulle taga åtskilliga månader — slog jag mig ned i min tants hus i Dover och fortsatte där i lugn och ro mitt arbete, sittande vid samma fönster, varifrån jag hade sett månen avspegla sig på havet första gången jag fann skydd under detta tak.
I överensstämmelse med mitt beslut att endast omnämna mina litterära arbeten, då dessa händelsevis stå i samband med min levnadshistoria i allmänhet, vill jag icke inlåta mig uti någon skildring av de strävanden, fröjder, sorger och triumfer, som min konst för med sig. Att jag ärligt och med djupaste allvar ägnade mig åt den och på den nedlade hela min själskraft, har jag redan nämnt. Om de böcker, vilka jag skrivit, äga något värde, skola de ersätta vad som fattas. I annat fall har jag skrivit till föga nytta, och det övriga skall icke vara av intresse för någon.
Då och då begav jag mig till London för att kasta mig in i det vimlande livet där eller rådgöra med Traddles om någon affärsangelägenhet. Under min frånvaro hade han på ett utmärkt klokt och förståndigt sätt skött mina affärer, och mina världsliga angelägenheter befunno sig i ett blomstrande tillstånd. Då mitt rykte började skaffa mig på halsen en ofantlig mängd brev från personer, som jag icke kände — för det mesta om ingenting och utomordentligt svåra att besvara — kom jag överens med Traddles om att låta måla mitt namn på hans dörr. Då lämnade de arma postbuden hela skäppor av brev till mig, och jag arbetade mig då och då igenom dem, lik en inrikesminister utan lön.
