― 572 ―
Traddles brast härvid ut i ett förtjust skratt och försäkrade mig att det var Sofi som hade skrivit det; Sofi hade lovat och försäkrat, att ifall han komme att behöva en renskrivare, skulle hon bli denne renskrivare, och så hade hon lärt sig denna stil efter en förskrift och kunde nu skriva jag vet icke hur många foliosidor i timmen. Sofi blev helt förlägen över att jag fick veta allt detta och sade, att då »Tom» en gång blev domare, skulle han inte vara så ivrig med att basuna ut det, vilket »Tom» förnekade, med förklaring att han under alla förhållande skulle känna sig lika stolt däröver.
»Vilken hjärtans god och förtjusande hustru hon ändå är, min kära Traddles!» sade jag, då hon leende hade gått ut.
»Min bästa Copperfield», svarade Traddles, »hon är utan, undantag den allra sötaste flicka! Tänk bara hur hon styr allting med den allra största punktlighet, huslighet, sparsamhet, ordning och glättighet, Copperfield!»
»Ja, du har sannerligen allt skäl att prisa henne!» sade jag. »Du är minsann en lycklig ost. Jag tror att ni göra er båda och var för sig till ett par av de lyckligaste människor i världen!»
»Jag vet att vi verkligen äro det!» sade Tradd!es. »Då jag ser henne stiga upp vid ljus på dessa mörka mornar, ordna allting för hela dagen, gå ut på torget, utan avseende på vädret, innan skrivarna komma på kontoren, tillreda de läckraste små måltider av de allra enklaste saker, göra puddingar och pastejer, hålla var sak på sitt ställe, själv alltid vara nätt och prydlig, sitta hos mig om kvällen hur sent som helst, ständigt glad och vid gott lynne och detta alltsammans för min skull, så kan jag stundom knappast tro det, Copperfield.»
Han var förtjust i själva tofflorna, hon hade värmt åt honom, och satte helt belåtet sina fötter upp på kamingallret.
»Ja, stundom kan jag knappast tro att det är sant», sade Traddles. »Och så våra nöjen sedan! Bevars, inte kosta de något, men äro ändå riktigt utomordentliga! När vi äro hemma här om kvällarna och stänga ytter-
