― 578 ―
så mycket om n:o tjugusju, om hans fromma förmaningar till sin omgivning och om de vackra brev han ständigt skrev till sin mor (om vilken han tycktes hysa mycket dåliga tankar), att jag blev riktigt otålig att få se honom.
Jag måste emellertid för en stund lägga band på min otålighet, emedan n:o tjugusju skulle gömmas till sluteffekten. Men omsider kommo vi till dörren till hans cell, och mr Creakle berättade nu med största beundran, sedan han hade tittat genom ett litet hål i den, att han läste i en psalmbok.
En sådan mängd huvuden rusade genast fram för att se n:o tjugusju läsa i sin psalmbok, att det lilla hålet tillspärrades av sex till sju huvuden i rad efter varandra. För att avhjälpa denna olägenhet och på det att vi skulle få tillfälle att tala med n:o tjugusju i all hans glans och härlighet, befallde mr Creakle att celldörren skulle öppnas och n:o tjugusju kallas ut i korridoren. Detta skedde, och vilken annan skulle väl Traddles och jag till vår stora förvåning få se i denna omnämnda n:o tjugusju än — Uriah Heep!
Han kände genast igen oss och sade, i det han trädde ut, med den vanliga slingringen:
»Hur står det till, mr Copperfield? Hur står det till, mr Traddles?»
Detta igenkännande väckte sällskapets allmänna beundran. Det förekom mig nästan som om alla funno sig överraskade över att han icke var stolt, utan ville kännas vid oss.
»Nå, n:o tjugusju», sade mr Creakle, melankoliskt beundrande honom, »hur mår ni i dag?»
»Jag är mycket ödmjuk, sir», svarade Uriah Heep.
»Det är ni alltid, n:o tjugusju», svarade Creakle.
Nu frågade en annan herre med innerligt deltagande:
»Befinner ni er väl här?»
»Ja, jag tackar så mycket», sade Uriah Heep och såg bort åt detta håll, »vida bättre än någonsin utanför detta hus. Jag inser nu mina dårskaper, och detta gör att jag befinner mig väl.»
