― 579 ―
Flera herrar blevo djupt rörda, och en tredje frågare, som trängde sig fram i främsta ledet, frågade med en särdeles djup känsla:
»Hur finner ni oxsteken?»
»Jo, jag tackar», svarade Uriah med en blick åt detta nya håll, »den var något segare i går, än jag kunde ha önskat, men det är min skyldighet att finna mig häruti. Jag har begått dårskaper, mina herrar», sade Uriah och såg sig om med ett fromt leende, »och jag bör bära följderna därav.»
Sedan ett sorl, härrörande dels av förtjusning över n:o tjugusjus himmelska själstillstånd, dels av förbittring mot leverantören, som hade givit honom anledning till klagomål (varom mr Creakle genast gjorde anteckning), hade hunnit lägga sig, stod n:o tjugusju mitt ibland oss, som om han kände sig själv vara det förnämsta föremålet i ett högst förtjänstfullt museum. På det att vi oinvigda med ens skulle bli riktigt överströmmade av ljus, gavs befallning om att även låta n:o tjuguåtta komma ut.
Jag hade redan blivit så överraskad, att jag endast kände ett slags resignerad förvåning, då mr Littimer kom ut, läsande i en god bok!
»N:o tjuguåtta», sade en herre med glasögon, vilken ännn icke hade talat, »ni klagade förliden afton över chokladen, min vän. Hur har den varit sedan?»
»Jo, jag tackar», sade mr Littimer, »den har varit bättre tillagad! Om jag vågade taga mig den friheten att säga det, skulle jag vilja säga, att den mjölk, med vilken den kokas, inte är fullt äkta och oförfalskad, men jag vet ganska väl, sir, att mjölken blir i hög grad förfalskad i London och att det är svårt att få denna artikel i outspätt tillstånd.»
Det förekom mig som om herrn med glasögonen höll på n:o tjuguåtta mot mr Creakles n:o tjugusju, ty envar av dem tog sin man om hand.
»Hurudant är ert själstillstånd, n:o tjuguåtta?» sade frågaren i glasögonen.
