― 582 ―
världen. Det finns en hel hop synd hos mor. Det är ingenting annat än synd överallt — undantagandes här.»
»Ni är alldeles förändrad», sade mr Creakle.
»Ja, Gud vare lovad, sir!» svarade den förhoppningsfulle botgöraren.
»Och ni skulle inte återfalla, om ni komme ut?» sade en annan.
»Nej, bevare mig, visst inte, sir!»
»Det är bra», sade mr Creakle. »Det är högst glädjande. Ni har tilltalat mr Copperfield, n:o tjugusju. Har ni något mera att säga honom?»
»Ni kände mig lång tid innan jag kom hit och blev förändrad, mr Copperfield», sade Uriah med en skurkaktig blick på mig, och en skurkaktigare blick har jag aldrig sett, icke ens från hans ögon. »Ni kände mig då jag, trots mina dårskaper, var ödmjuk bland de stolte och mild bland de häftiga. Ni var själv häftig emot mig, mr Copperfield. En gång slog ni mig i ansiktet, såsom ni säkert minns.»
Allmänt lidande. Åtskilliga harmsna ögonkast riktades mot mig.
»Men jag förlåter er, mr Copperfield», sade Uriah och gjorde sin förlåtande natur till föremål för den ogudaktigaste och fräckaste jämförelse, vilken jag icke vill upprepa. »Jag förlåter envar. Det-skulle illa anstå mig att hysa groll. Jag förlåter er gärna och hoppas, att ni i framtiden måtte tygla edra passioner. Jag hoppas att mr W. måtte ångra sig, och miss W. och hela det syndiga följet. Ni har blivit hemsökt av sorg, och jag hoppas att detta måtte lända er till förbättring, men bättre vore ändå, om ni komme hit. Bättre vore det att mr W. komme hit, och miss W. även. Det bästa jag kan önska er, mt Copperfield och er alla, mina herrar är, att ni måtte bli gripna och sända hit. Då jag tänker på mina forna dårskaper och mitt nuvarande tillstånd, känner jag mig övertygad, att det vore bäst för er. Jag beklagar alla som inte bli förda hit.»
Han slingrade sig tillbaka in i sin cell mitt under en
