― 583 ―
liten kör av bifall, och både Traddles och jag kände oss betydligt lättade, då han åter blev instängd.
Denna ånger hade en så egendomlig prägel, att jag fick stor lust att fråga vad dessa båda människor hade förbrutit, eftersom de voro här, men som detta tycktes vara det sista, varom man hade några upplysningar att meddela, vände jag mig till en av de båda vaktarne, vilka, såsom jag av vissa tecken i deras ansikten f örmodade, mycket väl kände huru mycket all denna uppståndelse var värd.
»Vet ni», frågade jag under det vi gingo fram genom korridoren, »varuti n:o tjugusjus första dårskap bestod?»
Svaret lydde att det var en »banksak».
»Ett bedrägeri mot Englands bank?» frågade jag.
»Ja, sir. Bedrägeri, förfalskning och komplott, som han och några flera hade uppgjort. Han tubbade de andra. Det var en listig plan, som gällde en stor summa. Domen lydde på deportation på livstid. N:o tjugusju var den slugaste av följet och hade så när gått fri, dock inte alldeles. Banken var nätt och jämnt i stånd att strö salt på stjärten på honom — men endast nätt och jämnt.»
»Känner ni tjuguåttas förbrytelse?»
»N:o tjuguåtta», svarade fångvaktaren i dämpad ton och såg sig över axeln, medan vi gingo utåt korridoren, för att se att icke Creakle och de andra skulle höra honom meddela dylika opassande upplysningar rörande dessa obesmittade, »n:o tjuguåtta hade fått en tjänst och bestal en ung herre på tvåhundra femtio pund i penningar och dyrbarheter aftonen innan de skulle resa utomlands. Jag erinrar mig det särskilt, därför att han blev gripen av en dvärginna.»
»sAv vem?»
»Av ett litet fruntimmer. Jag har glömt hennes namn.»
»Det var väl inte Mowcher?»
»Jo, alldeles riktigt. Han hade redan undgått polisen och stod i begrepp att resa till Amerika med linperuk, polisonger och en så fullständig förklädnad, som ni
