― 588 ―
»Ja, det tror jag att jag har, Trot.»
Hon betraktade mig så oavvänt — med ett slags tvekan eller medlidande eller oro, till följd av sin kärlek till mig — att jag måste göra våld på mig för att synas fullkomligt lugn och glad.
»Och vad mera är, Trot», sade min tant.
»Nå?»
»Jag tror Agnes snart kommer att gifta sig.»
»Gud välsigne henne!» sade jag glatt.
»Ja, Gud välsigne henne och hennes man med!» sade min tant.
Jag upprepade min tants ord, skildes från henne, ilade lätt utför trappan, kastade mig upp på min häst och red bort. Det var nu större skäl än någonsin att göra vad jag hade beslutit.
Hur väl erinrar jag mig icke min ritt denna vinterdag! De små ispartiktar, som av blåsten yrdes upp och drevos mot mitt ansikte, den skarpa klangen av hästens hovar, som slogo takt mot marken, de hårt frusna plogfårorna, snödrivan, som lätt samman virvlades i kalkgropen, då vinden dansade om med den, de rykande hästarna framför en vagn med gammalt hö, vilka stannade för att pusta uppe på höjden av backen och harmoniskt klingade med sina klockor, de av snön vitfärgade sluttningarna och fördjupningarna i högslätten, vilka avtecknade sig mot den mörka himmelen, som om de varit ritade på en väldig skiffertavla!
Jag träffade Agnes allena. De små flickorna hade gått hem, och hon satt ensam vid kaminen och läste. Då hon såg mig träda in, lade hon bort boken, bad mig som vanligt vara välkommen, tog sin sykorg och slog sig ned i en av de gammalmodiga fönstersmygarna.
Jag satte mig bredvid henne, och vi talade om mitt arbete, när det skulle bli färdigt, och huru långt jag hade kommit med det sedan mitt sista besök. Agnes var mycket glad och spådde leende, att jag snart skulle bli alltför ryktbar, för att man vidare skulle våga tala med mig om sådana saker.
