Sida:David Copperfield del II 1923.djvu/594

Den här sidan har korrekturlästs

― 590 ―

Och likväl väckte den någonting inom mig, som skänkte mitt hjärta en förhoppning. Utan att jag visste varför, förenade sig dessa tårar med det lugna, melankoliska leende, som var så rotfäst i mitt minne, och skakade mig mera av hopp än fruktan eller sorg.

»Agnes! Min syster! Min älskade! Vad har jag gjort?»

»Låt mig gå, Trotwood. Jag mår inte bra. Jag har inte makt över mig själv. Jag ska tala med dig en annan gång — om någon tid. Jag ska skriva till dig. Tala inte till mig nu — o, nej, nej!»

Jag sökte erinra mig vad hon den där föregående aftonen hade sagt mig om att hennes kärlek icke behövde genkärlek. Det tycktes mig vara en hel värld, som jag måste genomsöka i ett enda ögonblick.

»Agnes, jag kan icke uthärda att se dig sådan och tro att jag är orsaken därtill. Min dyra flicka, dyrbarare för mig än allt i världen, om du är olycklig, så låt mig få dela din sorg. Om du behöver råd eller hjälp, så låt mig söka att giva dig dem. Om du har en börda på ditt hjärta, så låt mig försöka att lätta den. För vem lever jag väl nu, Agnes, om det inte är för dig?»

»O, skona mig! Jag har inte makt med mig själv! En annan gång!» var allt vad jag kunde uppfatta.

Var det en egoistisk villa, som vilseledde mig, eller var det möjligen, sedan jag på nytt hade fått en glimt av hopp, någonting som ljusnade för mig, på vilket jag förr icke hade vågat tänka?

»Jag måste tala. Jag kan inte låta dig skiljas ifrån mig på detta sätt. För himlens skull, Agnes, låt oss inte missförstå varandra efter dessa många år och efter allt som kommit och gått med dem. Om du hyser någon hemlig tanke, att jag möjligen kunde avundas den lycka du vill skänka bort, att jag inte skulle kunna avstå den till en kärare beskyddare, som du själv valt, att jag inte från min avlägsna plats skulle kunna vara ett glatt vittne till din glädje, så förjaga den, ty jag förtjänar den inte. Jag har inte lidit helt och hållet förgäves. Du har