― 592 ―
ha dig att förtro mig till och lita på i allting, och genom denna andra natur undanträngdes den första och bättre — «den att älska dig såsom jag nn gör!»
Ännu runno hennes tårar, men icke av sorg, utan av glädje! Och mina armar omslöto henne såsom de aldrig förr hade och såsom jag aldrig hade trott att de skulle komma att omsluta henne.
»Då jag älskade Dora — varmt, Agnes, som du vet —»
»Ja!» utropade hon med djup känsla. »Det gläder mig att veta det!»
»Då jag älskade henne — även då skulle min kärlek ha varit ofullständig utan din sympati. Jag hade den, och min kärlek var fullständig. Och då jag förlorade henne, vad skulle jag väl då ha blivit utan dig, Agnes?»
Hårt sluten i mina armar, närmare invid mitt hjärta, och medan hennes skälvande hand vilade på min axel, strålade hennes ljuva ögon mot mina genom hennes tårar.
»Jag reste bort, dyra Agnes, och älskade dig. Jag stannade borta och älskade dig. Jag vände tillbaka och älskade dig!»
Och nu sökte jag skildra för henne den strid jag hade utkämpat, och det beslut, vartill jag hade kommit. Jag sökte att öppna hela mitt hjärta för henne, redligt och utan förbehåll. Jag sökte visa henne hur jag hade hoppats att ha kommit till en bättre kännedom om mig själv och om henne, hur jag hade underkastat mig vad denna bättre kännedom medförde och hur jag ännu i dag hade kommit hit full av trohet mot denna min föresats. Om hon älskade mig så, sade jag, att hon kunde välja mig till sin make, så skulle hon göra det, utan att jag förtjänade det genom något annat än min uppriktiga kärlek till henne och genom de sorger, under vilka denna kärlek hade mognat till vad den nu var, och detta var skälet varför jag nu hade yppat den. Och, min Agnes, även ur dina trofasta ögon skådade i detta ögonblick mitt hustrubarns ande ned på mig och sade, att det var
