― 593 ―
rätt och gott, och vann mig genom dig tillbaka till ömma minnen av den blomma, som hade vissnat i sin blomstring!
⁎
»Jag är så lycklig, Trotwood — mitt hjärta är så överfullt — men en sak måste jag ändå säga dig.»
»Och det är, min älskling?»
»Vet du ännu inte vad det är?»
»Jag fruktar för att grubbla över vad det är. Säg mig det, min dyra flicka.»
»Jag har älskat dig i hela mitt liv!»
⁎
O, vi voro lyckliga, — innerligt lyckliga! Vi gräto icke över de prövningar (hennes hade varit vida tyngre än mina), genom vilka vi hade blivit det, utan av hänryckning över att vara det och över att vi nu aldrig mera skulle skiljas!
Vi vandrade denna vinterafton tillsammans ut på fälten, och det sälla lugnet inom ose tycktes delas av vinterluften. De tidiga stjärnorna började att tindra, medan vi ännu voro ute, och i det vi sågo upp till dem, tackade vi Gud för att han hade fört oss till denna frid.
Vi stodo tillsammans i samma gammalmodiga fönster, medan månen lyste, Agnes med sina milda ögon lyfta upp mot honom, och jag följande hennes blick. Långa mil av en levnadsbana öppnade sig nu för min själ, och i det jag kämpade mig fram på den, såg jag en trasig, utmattad gosse, vilken, ehuru övergiven och vanvårdad, skulle komma att kalla det hjärta sitt, som nu klappade mot mitt.
⁎
Det var nära middagstiden den följande dagen, då vi stodo inför min tant. Peggotty sade att hon var uppe i mitt arbetsrum, vilket det var hennes stolthet att hålla
38. — David Copperfield. II.
