― 597 ―
sprungit fram för att föra honom in, och jag hade ännu icke tvdligt sett hans ansikte, då min hustru häftigt sprang upp och ropade till mig med en glad och uppskakad röst, att det var mr Peggotty!
Det var verkligen mr Peggotty, nu en gammal man, men i en rödblommig, frisk och oförsvagad ålderdom. Då vår första rörelse hade lagt sig, och han satt framför kaminen med barnen på sina knän, och elden lyste i hans ansikte, förekom han mig vara den kraftigaste, liksom den vackraste gamle man jag någonsin sett.
»Master Davy», sade han, och det gamla namnet i den gamla tonen ljöd så naturligt i mitt öra! »Master Davy, det är en glädjande stund, då jag nu återser er tillsammans med er trogna hustru!»
»Ja, verkligen en glädjande stund, gamle vän», svarade jag.
»Ja, och de här vackra småttingarna», sade mr Peggolty. »Att se de här små vackra blommorna är också glädjande! Ja, master Davy, ni var inte längre än den minsta av de här, då vi först sågo er. Och Emili var inte heller större, och vår stackars gosse var endast en gosse då.»
»Tiden har sedan dess förändrat mig mera än er», sade jag. »Men vi skola nu låta de här små skälmarna gå till vila, och som intet annat tak i England än detta får hysa er, så säg mig vart jag ska skicka efter edra saker (jag undrar just om den där gamla svarta påsen, som varit så vitt omkring, är bland dessa!) och sedan skola vi vid ett glas Yarmouthgrogg berätta vad som tilldragit sig under dessa tio år!»
»Är ni ensam?» frågade Agnes.
»Ja, alldeles ensam», svarade han och kysste hennes hand.
Vi satte honom emellan oss och visste inte huru vi nog skulle kunna välkomna honom, och då jag började att lyssna till hans gamla välbekanta röst, kunde jag ha inbillat mig, att han ännu befann sig på sin långa resa för att söka upp sin älskade systerdotter.
