― 601 ―
gifta sig med mrs Gummidge, så vill jag bli valkad — och det är dagsens sanning!»
Jag hade aldrig sett Agnes skratta så. Denna mr Peggottys plötsliga förtjusning föreföll henne så lustig, att hon icke kunde sluta upp att skratta, och ju mera hon skrattade, desto mera fick hon mig att skratta, och desto större blev mr Peggottys förtjusning, och desto mera gned han sina ben.
»Men vad sade mrs Gummidge?» frågade jag, då jag blev tillräckligt allvarsam.
»Om ni vill tro mig», svarade mr Peggotty, »i stället för att säga: ’tackar så mycket, jag är er mycket förbunden, men jag vill inte byta om stånd vid min ålder’, så tog mrs Gummidge ett vattenämbar, som stod bredvid henne, och dängde det i huvudet på den där skeppskocken, tills han började att ropa på hjälp oeh jag gick in och befriade honom.»
Mr Peggotty brast härvid ut i ett nytt gapskratt och Agnes och jag gjorde honom sällskap.
»Men det måste jag säga om den goda varelsen», återtog han och torkade sig i ansiktet, sedan vi hade skrattat oss alldeles trötta, »att hon varit emot oss allt det hon lovade att hon skulle bli, och mera till. Hon är den villigaste, trognaste och hjälpsammaste kvinna som någonsin andats. Jag har inte ett enda ögonblick sett henne vara ensam och övergiven, inte ens medan vi hade hela kolonien för oss och vi voro alldeles nykomna där. Och tänkt på gubben, det har hon aldrig gjort, det försäkrar jag, alltsedan vi lämnade England!»
»Och nu slutligen, hur står det till med mr Micawber?» sade jag. »Han har betalt allt vad han var skyldig här — till och med Traddles' växel, som du minns, Agnes — och vi kunna därför taga för avgjort att han slår sig väl ut. Men hur låta de senaste underrättelserna om honom?»
Mr Peggotty stack leende sin hand in i sin bröstficka och tog fram ett hopvikt papper, varur han tog upp en liten tidning av underligt utseende.
»Ni ska veta, master Davy, att som vi stodo oss så
