mycket med henne och lekt, att vi voro turkar och fransmän och hajar och alla slags utlänningar — Gud signe er, ja, och lejon och valfiskar och jag vet inte allt vad — då hon inte var större än opp till mitt knä. Det har blivit en vana hos mig, ser ni. Se, där står nu det där linset!» fortfor mr Peggotty och sträckte glatt ut handen emot det. »Jag vet mycket väl, att när hon blivit gift och flyttat hem till sig, så sätter jag i alla fall ljuset där i fönstret. Jag vet mycket väl, att när jag om aftnarna är här — och var skulle jag väl annars bo, Gud signe edra hjärtan, om jag bleve än aldrig så rik! — och hon inte är här eller jag inte där, så sätter jag ljuset i fönstret och sitter vid elden och låtsar som om jag väntade på henne, alldeles som jag nu gör. Se där ser ni ett barn», sade mr Peggotty med ett nytt gapskratt, »i gestalten av ett marsvin! Ja, i detta ögonblick, när jag ser ljuset flamma upp, säger jag till mig själv: ’Hon ser det! Emili kommer’ Se där ser ni ett barn i gestalten av ett marsvin! Men det är detsamma», sade mr Peggotty, hejdande sig i sitt skratt och slående ihop händerna, »för här är hon!»
Det var endast Ham. Regnet måste ha tilltagit efter min ankomst, ty han hade en stor sydväst på sig, djupt nedtryckt i pannan.
»Var är Emili?» sade mr Peggotty.
Ham gjorde en rörelse med huvudet, som om hon vore utanför. Mr Peggotty tog ljuset ur fönstret, putsade det, satte det på bordet och rörde ivrigt omkring i elden, då Ham, som icke hade rört sig ur stället, sade:
»Vill ni inte gå med mig ett ögonblick, master Davy, och se vad Emili och jag ha med oss för att visa er?»
Vi gingo ut. I det jag gick förbi honom i dörren, såg jag till min förvåning och förskräckelse att han var dödsblek. Han sköt mig hastigt ut i fria luften och stängde yttre dörren efter oss. Endast efter oss två.
»Ham, vad står på?»
»Master Davy!» O arma, krossade hjärta, huru förskräckligt han grät!
Jag blev alldeles förlamad vid åsynen av en sådan
