― 610 ―
och tre andra hushålla för hans ärevördighet Horace efter mrs Crewlers död, och allesammans äro lyckliga.»
»Undantagandes…» sade jag.
»Undantagandes skönheten. Ja, det var verkligen bra sorgligt att hon skulle bli gift med en sådan vindböjtel. Men det var någonting bländande och skimrande hos honom, som fångade henne. Men nu, sedan vi fått henne lyckligt och väl hem till oss och blivit honom kvitt, måste vi söka att pigga upp henne igen.»
Traddles' hus är — eller kan åtminstone mycket väl vara — ett av dessa hus vilka han och Sofi fordom brukade inreda under sina aftonpromenader. Det är ett stort hus, men Traddles bevarar sina papper i sitt toalettrum och sina stövlar på samma ställe som sina papper, och han och Sofi packa ihop sig i rummen högst upp och lämna de bästa sovrummen åt »skönheten» och flickorna. Det finns rum till överlopps i huset, ty av en eller annan anledning finnas alltid flera av flickorna här, än jag kan redogöra för. I det vi träda in, kommer en hel skock av dem rusande fram till dörren och tumlar om med Traddles för att kyssa honom, så att han blir alldeles andlös. Här residerar den stackars »skönheten» som änka med en liten dotter, här, vid middagen på Sofis födelsedag, äro de tre gifta flickorna med deras män och en av dessas bröder och en annans kusin och en tredjes syster, som synes mig vara förlovad med kusinen. Traddles, som helt och hållet är samma okonstlade, rättframma varelse som han alltid varit, sitter som en patriark vid nedre ändan av det stora bordet, och från den övre sänder Sofi honom strålande ögonkast över en glad rymd, som sannerligen icke blänker av britanniametall.
Och i det jag nu slutar mitt arbete och kuvar min önskan att ännu dröja en stund, försvinna dessa anleten. Men ett ansikte, som lyser på mig likt ett himmelskt ljus, vid vilket jag ser alla andra föremål, står över och bortom dem alla. Oeh detta stannar kvar.
Jag vänder huvudet och ser det bredvid mig i dess sköna renhet. Min lampa brinner matt, ty jag har skri-
